Alla hästar jag har fastnat extra för har varit ston.
Listan på ston kan göras lång - men överst står självklart Petra, utöver henne har vi Dawida, Evita och Stjärna. Alla dom 3 sistnämnda betydde mycket i början av min ridkarriär och Petra är Petra helt enkelt, finns ingen bättre!
Man kan alltså helt klart säga att Casper, som jag har börjat rida lite mer nu bryter sig från mängden. Han är valack, men först och främst är han även storhäst.

Jag har ramlat av så många gånger att jag helt enkelt har tappat räkningen.
Skulle tro att det är runt 20-30 gånger nu, ett x-antal kvar till hundra... Räkningen tappade jag nog någon gång runt tionde gången. Kommer ihåg dom första gångerna man ramlade av och nästan var stolt över det - för man var ju faktiskt ett steg närmare att bli en riktig ryttare!
Jag har haft turen att aldrig skada mig ordentligt, (peppar-peppar) utan har klarat mig väldigt bra igenom alla mina avramlingar. Har nog även lyckats ramla av på alla dess konstiga sätt, vissa mer roande än andra. Någon gång har allt åskådarna fått sig ett skratt.

Vet att Gustav bjuder på bilden!

Jag har varit hopprädd ett bra tag men det börjar nu försvinna.
Men jag har ändå inte varit extremt hopprädd utan det har funkat ändå, men det har inte kännts super-roligt att hoppa. Då speciellt inte högre höjder. Jag vet egentligen inte varför, men det skulle kunna vara för att jag tidigare känt att jag har problem att följa med i sprången.
Tycker att det börjar bli bättre nu och jag kan nog säga att hopprädslan, om inte helt är på god väg bort. Det kan jag nog faktiskt tacka Casper för, han har givit mig självförtroende i hoppningen vilket är mycket betydelsefullt.
Även om vi ännu inte hoppat högre höjder känner jag mig trygg på honom!

Bild fotad av Sandra.