Från att ha varit livrädd för ponnyn, gråtit mig igenom lektioner och när jag såg hennes namn bredvid mitt på ridlistan - till att spendera varje möjligt tillfälle med henne, att skutta över hinder (även om dom inte var höga...), rida ut på mysiga turer när hon skulle sättas igång, till att verkligen älska den häst jag en gång var rädd för. 

Även om jag verkligen njöt av ridlektionerna och ridturerna så är det inget som slår stunderna i hagen. Då jag kunde gå till hagen och ropa och hon glatt kom och mötte mig, om än för att bli kliad. Jag kunde stå där i evigheter, och faktiskt också Petra. Jag tror faktiskt hon älskade dom här stunderna lika mycket som jag, det verkade iallafall så på bakbenen hon lyfte för att jag skulle komma åt bättre, på huvudet som hamnade i alla möjliga vinklar och hela kroppen som började gunga fram och tillbaka när jag hittade det exakt rätta stället. Även om jag gick därifrån med träningsvärk i fingrarna och otroligt lortiga händer så var det ändå den bästa stunden på dagen. För jag fick spendera den med världens bästa ponny. 

Det blev totalt 5 år som skötare på henne - det är år som jag alltid kommer tänka tillbaka på med en otrolig glädje, en glädje över stunderna jag fick uppleva med Petra och att jag fick lära känna henne. Jag tror att alla hästmänniskor känner igen mig i vad jag skriver, för andra kanske det verkar konstigt - men för mig var verkligen Petra en bästa vän, jag tänker fortfarande tillbaka på henne som en sådan. 

När jag skriver detta inser jag vilken tur jag har. Petra är nu såld från ridskolan, men hon har hamnat hos en super trevlig och härlig familj som jag vet att hon har det toppen hos. Härifrån, där jag sitter tar det 5 minuter med bil och jag får hälsa på henne när helst jag vill. Hon kunde lika gärna bo i Skåne.... Jag var där för några veckor sedan och självklart började jag klia henne på en gång, reaktionerna från henne var exakt dom samma. 

Ingen häst har betytt eller kommer att betyda mer ♥