Tummen upp/Tummen ner GHS

+ P U B L I K E N
Vad finns det att säga? Stämmningen i Scandinavium har förmedlats genom TV-rutan och bara där har iallafall jag upplevt den som helt otroligt. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit att befinna sig på plats. Publiken ska också ha beröm för att dom, precis som kommentatorn på SVT många gånger nämnde, klabbade och ljublade även åt utländska ryttare. Att dom sedan jublar mer åt svenskarna är självklart - taket lyfte ju varenda gång Roffe kom in på arenan! 

+ Svenskarnas resultat 
Framförallt i världscupen - tre svenskar topp tio i dressyren och tre svenskar topp tolv i hoppningen. Helt otroligt bra och det visar vilken bredd som finns i Sverige för tillfället. Det är inte bara i VC-finalen svenskarna visat framfötterna utan bra resultat finns också i andra klasser. 

+ SVT
Bra sändningar rakt igenom, och framförallt visade dom mycket. Att det mesta går på SVT-play gör ingenting, speciellt inte eftersom dom viktigaste klasserna visades live på tv. Sändningarna i sig håller bra kvalité och efter att även ha visat kvaltävlingarna är SVT nu proffs på ridsport. All cred till dom! 

- Ryttare utan hjälm
Det är något jag kommer störa mig på i all evighet. Vad människor, på alla nivåer, finner för anledning till att rida utan hjälm förstår jag bara inte. Hoppryttare som rider med hjälm hela banan och sedan tar av sig den på vägen ut, vad finns det för anledning? Dock tummen upp till dom dressyrryttare som rider med hjälm och dom hoppryttare som behåller den på. 

- Ryttare som inte berömmer hästen 
Detta är något jag blir arg på även på dom tävlingar jag befinner mig på. Att inte ge hästen en klapp på väg ut från banan på grund av ett resultat ryttaren inte är nöjd med, U S C H ! 

- Banan, första omgången på söndagen
Okej, det var världscupfinalens sista dag - självklart ska banan vara svår. Men så svår att ingen, ingen alls går nolla kanske känns lite överdrivet? Det tycker iallafall jag. Men det visar ju iallafall vilka ryttare och hästar som verkligen är bäst i världen. 

Ryttaren och hästen på bilden har ingenting med texten att göra.

Fokus på bilder - kommentar

BILD BORTTAGEN PÅGRUND AV ATT KOMMENTARSKRIVAREN VILLE.

För det första är jag mycket medveten om att alla mina inomhusbilder inte håller högsta kvalité. Men det är ingenting jag gör med mening och det hoppas jag att alla förstår, därför har jag inget svara på "varför" bilderna är ur fokus - tror ni verkligen att jag väljer att knäppa bilder utan helt klockren fokus? 

Däremot har jag själv valt inställningar som gör att chansen för att bilderna ska få just super fokus, för att man överhuvudtaget ska se vad bilden föreställer. Jag har väldigt hög ISO och längre slutartid för att bilderna ska bli någorlunda ljusa. Jag har varken den fotokunskap och inte heller den kamera som krävs för att bilderna ska bli kanon inomhus, tyvärr. Hade jag haft pengar så hade jag köpt en bättre kamera, men dom pengarna finns tyvärr inte. Skyller inte enbart på kameran, men jag vet inte hur jag ska göra för att få bra bilder som är både med skärpa och ljus. Har testat mycket men ingenting har hittills fungerat. 

Det har ingenting med när jag fokuserar på hästen att göra iallafall, eftersom jag gör på precis samma sätt utomhus och i ljusare ridhus och då blir bilderna bra. Jag har helt enkelt inget annat att säga förutom att jag verkligen längtar till utomhustävlingarna drar igång, då sätter jag och kameran igång på allvar. 

Jag vill också säga att jag uppskattar kommentarer som denna, men snälla skriv vem ni är. Det blir både lättare att svara, men det känns också roligare att göra det. Sist vill jag bara säga att om du som kommenterade eller någon annan har bra tips på hur man fotar i ett ridhus med en relativt billig "nybörjarkamera" så blir jag väldigt tacksam om ni skriver dom, lär mig gärna mer! :) 

Från ridhuset i Söderhamn har jag väldigt blandade bilder. Vissa är enligt mig väldigt bra medan vissa är katastrof. Anledningen till det är mycket beroende på var hindret i fråga står. Står det långt bort från läktaren blir bilderna sämre och även om det råkar stå på ett ställe där det finns mindre ljus. Här ser ni tydligt skillnaden: 
Ett hinder nära läktaren, bra ljus
Ett hinder långt från läktaren, dåligt ljus

Jag är ingen fullärd fotograf och fotar enbart för att jag tycker det är kul. Jag testar mig fram och lär mig hela tiden mer! :)
 

"Det var mitt fel"

En lite rolig sak som jag har funderat på under några dagar nu är skillnaden mellan ridsporten och andra sporter. Vi hästmänniskor (ja, iallafall dom flesta) är väldigt snabb på att ta på oss skulden om något knasigt inträffar. Precis som det ska vara eftersom jag tvivlar på att någon häst överhuvudtaget traskar ut från stallet och in till ridhuset och tänker ut vad den ska göra för att vara som mest jävlig idag. Vissa har kanske mer energi än andra, men inte är det någon som verkligen vill jävlas. 

Kolla istället på en fotbollsspelare som skjuter ett skott på mål, bollen går långt över mål, spelaren tittar ilsket ner på marken eller börjar gnussa på skon - för inte var det deras fel, någonting måste ha förstört för dom. 

Vi sitter alltså på ett djur på flera hundra kilo med en egen vilja medan dom skjuter en boll, som vad jag vet inte har någon egen vilja. Men visst, självklart kan det vara något utifrån som påverkar. Gräsmattan kanske är ojämn, men långt ifrån alla gånger är det anledningen. Så är det ju också med oss ryttare, någon kan det komma något som gör hästen rädd och då är det ju varken häst eller ryttares fel. 

Hästen stannar på ett hinder, en dressyrövning går snett eller man åker i backen - "Det var mitt fel", precis som det ska vara enligt mig, för något måste man ju ha gjort fel. En boll går 10 meter över målet, vad har då spelaren för ord att dra till med? "Det var bollens fel" låter ju inte riktigt klokt. Tror dom då på allvar att bollen kände för en högre flygtur och helt enkelt drog iväg? 

Ett lite ironiskt inlägg, men det visar ju ändå återigen att vi hästmänniskor är lite "annorlunda".Samtidigt vill jag inte säga att detta gäller alla ryttare respektive fotbollsspelare heller då det faktiskt finns dom som skyller på hästen och även dom som erkänner att det helt enkelt var dom som misslyckades med skottet när bollen går utanför.

Ponnyakuten 4

Är det bara jag som inte tänkt på det under dom tidigare säsongerna eller är det väldigt mycket klagomål på både det ena och det andra under just denna säsong? 

Störst problem verkar alla ha med att det visar alldeles för mycket som inte har med själva träningen att göra och att ryttarna inte rider bra. Men allvarligt, detta är ett BARNprogram som visas på BARNkanalen. Hur roligt tror ni att ett litet skulle tycka att det var att kolla på ett program där det hela tiden visades när man tränade med hästarna - samma sak, fram och tillbaka, för att kanske vänja hästen vid någon som den tycker är läskigt. Det är något som vi äldre vill se, men inte ett barn under 10 år, det är iallafall vad jag tror. Istället tror jag att dom tycker att det är roligare att under en liten del av programet få se när barnen möter programledare/tränare/tv-teamet i en fotbollsmatch, tror ni inte? 

Anledningen till att det var mindre klagomål under första säsongen vet jag inte, men jag skulle tro att vi som kollade då och fortfarande kollar, det är vi som har förändrats. Vi har blivit äldre och därmed mer kritiska. Jag kan själv erkänna att jag inte tycker att Ponnyakuten är lika bra som jag tyckte under första säsongen, men det är väl inte så konstigt. Det visas på en kanal för barn och är därför anpassat efter sin målgrupp, en kamel som traskar runt lös på gården tycker mindre barn är roligt att kolla på, men jag och säkert många med mig i samma ålder finner inte det lika roande. Men det är ju så det ska vara. Hade det varit ett fotbollsprogram som visats, där barn i 9-15årsåldern skulle lösa sina problem med bollen så hade äldre fotbollsspelare inte alls kollat, eftersom det är ett barnprogram. Även här visar vi ryttare att vi är lite "annorlunda", men självklart på ett bra sätt. Däremot tycker jag att man ska lägga ner alla klagomål och ta det för vad det är, ett barnprogram. 

Att klaga på hur barnen rider tycker jag också är fel egentligen. Alla kanske inte är nästa Jan Brink eller Malin Baryard, men dom har iallafall insett att dom har ett problem och har mod till att visa upp det i TV. Dom vågar stå för att dom har ett problem och vill jobba för att lösa det - det tycker jag är modigt!
 

Vart är reaktionerna i år egentligen?

"Hästen borde ha fått priset!", "Ridning är ingen sport", "Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson?" 
Alla vet när dessa kommentarer skrevs och sades förra året, eller hur? Min stora fråga är, varför har det inte kommit några sådana i år? Ingen kan väl komma och påstå att triathlon är en större sport en ridning. Folk klagade på att dom inte visste vem "Roffe" var, men jag kan ärligt erkänna att innan Lisa Nordén tog sitt OS-silver hade jag inte en blekaste om vem hon var. 

Istället för att klaga på att det var en "okänd" (alla vet numera vem hon är, men jag tvivlar på att det var så många som gjorde det innan OS) idrottare, som utövar en liten sport i jämförelse med många andra så har dom största klagomålen kommit på att Sara Algotsson Ostholt kom tvåa. Är jag förvånad? Inte ett dugg. 

Hur mycket tror ni att personerna som håller på med triathlon hade brytt sig om någon journalist hade skrivit att cykeln borde ha fått priset? Inte ett dugg. Det är sådant som man egentligen bara ska skratta åt. För innerst vet alla att lika lite som cykeln hade klarat sig runt dom där milen utan någon som trampade, så hade inte heller hästen hoppat den där banan åt rätt håll om inte ryttaren suttit på ryggen. Det är självklart att det är en helt annan sak, för hästen har en egen vilja, det har inte cykeln. Men det talar väl ändå för ridsporten och inte emot den. 

Anledningen till att journalisterna tycker att det är kul att skriva nedvärderande texter om ridsporten, det är för att så pass många tar åt sig. Många går snabbt som attan till motattack, precis som dom vill att vi ska göra. Dom vill väcka starka reaktioner och det gör dom helt klart genom denna metod. 

Men är det egentligen bara dåligt? Det tycker inte jag. Ridsporten växer i media och får allt mer uppmärksamhet, det hade vi inte fått om vi inte brydde oss så mycket. Allt kanske inte är positivt, men det är något. Numera vet hela Sverige vem "Roffe" är, så var det inte för bara lite mer än ett år sedan. Så för min del får det gärna fortsätta som det är nu, i slutändan så tror jag att ridsporten vinner på det. Men vi måste också kunna ta det med en nypa salt. För helt ärligt, många av dessa som klankar ner på oss - dom är nog egentligen rädd för hästar. Jag tror absolut inte att dom skulle vara lika kaxig om det var dom som skulle upp på hästen och hoppa en 160 cm bana. Provocera mer än gärna tillbaka, men tänk på varför dom gör det. 

Jag kan avsluta med att jag tycker att årets Jerringpristagare var en mycket värdig vinnare, precis som jag tyckte var "Roffe" var förra året. Jag kan också tala om att om jag hade fått välja en vinnare så hade det inte varit någon av dessa. Jag hade valt Zlatan, som det sportnörd jag är så är det inte bara ridsport som gäller. 

Att Sara sedan kom en placering före Zlatan tycker jag är grymt roligt, det visar vilken makt vi hästmänniskor har om vi verkligen bestämmer oss för något. En ryttare före Zlatan när svenska folket får bestämma, det är häftigt! 

Coola ner några kilo

"Hästar finns inte" 
Någon startade en helt random sida på facebook, en helt vanlig dag och helt ärligt så tror jag inte att personen i fråga hade suttit och funderat på detta i flera dagar för att verkligen komma på det perfekta namnet på sidan. Det var något som bara dök upp i personens huvud och det var bara något som skrev ner på facebook och denna någon tröck sedan på "skapa". 

Vem hade kunnat ana att just detta skulle få så otroligt mycket uppmärksamhet? Jag kan iallafall ärligt säga att jag inte är förvånad. Hade gruppen istället handlat om katter så tror jag absolut inte att den hade blivit så stor. Anledningen till all denna uppmärksamhet är vi hästmänniskor. Många blev rent ut sagt förbannade när dom såg denna sida, skrev ett allt inlägg och sedan var det igång. Människor som inte håller på med hästar blir självklart triggade av detta och går längre och längre för att väcka reaktioner - och reakttionerna kommer som ett brev på posten. Detta kan fortsätta i all evighet. 

Vad jag inte kan förstå är varför hästmänniskor tar allt på så stort allvar. Det kan ju inte finnas någon som tror att människor som skriver på denna sida inte tror att hästar finns. Fast vänta, en frukt var dom ju. Detta är exakt samma sak som när man var mindre och fick kommentarer om att man lekte med maten och red på hamburgare av killarna i klassen. Jag kunde inte ha brytt mig mindre då och jag bryr mig inte nu heller. Och vet ni? Då lägger dom av efter ett tag, det är inte lika roligt att jävlas med någon som inte bryr sig. 

Ta det med en nypa salt. Samtalsämnet om "Hästar finns inte" kom upp på skolan. Det första jag gjorde när jag kom ner på stallet på kvällen var att ta ett kort på en häst och skickade det till dom som jag pratat med det om, med kommentaren "Frukten hälsar". Jag tycker detta är roligt, så varför inte spela med och istället vara med på det hela? 

Ridsporten spränger sig in i media... igen!

Nu var det snart ett år sedan. Ett helt år sedan svensk ridsports stolthet tog hem det ärofyllda jerringpriset. Ett pris som röstas fram av svenska folket, den som får flest röster vinner helt enkelt. Chocken i landet var stor när resultatet framfördes. Egentligen var nog vi hästmänniskor minst förvånade. Budskapet fördes fram överallt, på bloggar, facebook och så vidare. Numret som man skulle ringa för att rösta på "Roffe" syndes lite här och lite där veckorna innan. 

Dagen efter pryddes tidningar av rubriker såsom "Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson?"... och många hästmänniskor tog åt sig något otroligt. Det skickades ilskna mejl, skrevs meddelande eller framfördes budskap på annat sätt - och ridsporten fick ännu mer plats i media. 

Nu har något liknande inträffat. Anledningen är facebookinsamlingen till Sara Algotsson Ostholt för att hon ska kunna behålla sitt framtidslöfte Mrs Medicott. Till insamlingen har det inkommit ungefär 750 000 kronor och hon kan nu behålla hästen. Reaktionerna i media har inte låtit vänta på sig. Vad som har väckt mest uppmärksamhet den här gången? Behöver jag säga mer än kalkon? Jag syftar självklart på det inslag som TV4 sände där "Veckans kalkon" var just denna insamling. Ska jag vara ärlig så satt jag och skrattade åt det. 

Det är så jag tror att vi alla borde börja tackla dessa artiklar som skrivs och inslag som sänds när något som detta inträffar. Jag tycker att det går att jämföra journalisterna med killarna när jag gick på dagis. Ju argare man blev när dom retades med en, desto roligare tyckte dom att det var och bara fortsatte. På samma sätt tror jag alltså att vi triggar igång journalisterna. Dom vill väcka den ilska som väldigt fort blomstar upp ur många, dom tycker enbart att det är roligt. Fast egentligen så är det vi som tjänar på det, ridsporten syns mer i media och får absolut mer uppmärksamhet när dessa saker publiceras. 

Stormen efter att "Roffe" hade vunnit jerringpriset la sig ändå rätt fort och det tror jag också att detta med Mrs Medicott kommer att göra. Däremot är jag säker på att åsikterna om "Roffes" jerringpris kommer att dammas av och komma upp till ytan igen snarast eftersom det strax är dax för nästa idrottsgala. På samma sätt tror jag att historien om Sara och Mrs Medicott kommer att grävas ner under jorden i några år, men var så säkra på att det återigen kommer att komma upp lagom till OS i Rio 2016. 

En sak är iallafall jag säker på. Aldrig kommer svensk fälttävlan få så mycket uppmärksamhet som när (om...)Sara Algotsson Ostholt och Mrs Medicott står redo för start om ungefär 4 år. Tills dess, sträck på er alla hästmänniskor ute i Sverige. Bestämmer vi oss för något, så lyckas vi med det! 


Likheterna finns ju helt klart...

Vi hästmänniskor visar än en gång vad vi kan om vi bara går ihop. 
- och även om inte allt som skrivs i media är positivt så får vi uppmärksamhet, allt som skrivs är inte positivt, men det skrivs! Det tycker jag bara är bra för ridsporten som det ser ut för tillfället. 



Drömma sig bort...

När jag var hästvakt åt till för någon vecka sedan fick jag verkligen mersmak för att ha en egen häst. Att planera dagen så att man hinner ner på stallet och sköta/rida hästen, alltid veta att den finns där, en bästa kompis att ha roligt med dag ut och dag in... för mig vore det rena drömmen. Det är en otrolig tur att jag har förmånen att få hjälpa till med andras hästar och vara hästvakt då och då, annars skulle jag aldrig klara mig. 

Jag kan sitta i timtals och gå igenom sida efter sida på hästnet. Har jag en gång börjat är det väldigt lätt att dröja sig kvar där, även om man har andra saker (som till exempel plugg...) som man borde ta tag i. Nu kollar jag mest på storhästar, men det händer också att jag kollar på foderhästar eftersom det, om något, är ett rimligare alternativ. Har jag riktigt tråkigt och inte har något och göra kollar jag ibland också på A/B-ponnier och drömmer om att jag vore riktigt liten och letade efter en mini-ponny. Hur otroligt roligt vore inte det? 

Ännu ett jerringpris till ridsporten?

Det är ett tag kvar, men tiden går fort, så snart är det återigen dags för en idrottsgala. Förra årets gala minns väl alla vi hästmänniskor väldigt väl, vår Rolf-Göran Bengtsson fick ta emot svenska folkets pris, jerringpriset. Det ledde till att ridsporten fick en enorm uppmärksam het. Det fanns många som tyckte att det var en total katastrof, medans vi kunde stråla oss i glansen och vara riktigt stolta. Alla kommentarer, artiklar och reportage kanske inte var dom bästa, men uppmärksamhet, det fick vi. Det var vi hästmänniskor som röstade fram "RGB" och det om något bevisar hur många vi faktiskt är. 

Snart är det alltså dags igen och självklart finns det en ryttare som absolut ska bli nominerad. I år är det inte "Roffe" utan Sara Algotsson som jag tycker förtjänar priset efter hennes OS-silver. Om När hon blir nominerad (allt annat vore bara väldigt konstigt...) tycker jag att vi går ihop igen och röstar, vad tror ni folk säger om ridsporten vinner jerringpriset 2 år i rad? 

Dom kanske inte ens vågar nominera "Silver-Sara" med tanke på vilket rabalder det blev förra gången...

BILDKÄLLA


Säkerhetsvästens vara eller icke vara

Ett hett ämne inom ridsporten och som hela tiden är aktuellt, ska man bara säkerhetsväst eller ska man inte göra det. Alla tycker olika och alla gör framförallt olika. 

För min del sitter västen på ungefär 7/10 ridpass. Det är inte något som jag är stolt över egentligen men det är så det är. Jag använder väst när jag rider ut och när jag rider markarbete/hoppar, när jag däremot rider dressyr så sitter den däremot många gånger inte på. Självklart finns risken att det händer någonting även då, men enligt mig är den inte lika stor. Rider jag en häst som jag inte ridit förut och inte vet hur den är så åker västen också på, självklart också om hästen är lite "crazy". 

Anledningen till att jag inte rider med väst när jag rider dressyr? Jag trivs helt enkelt inte helt 100 i min väst utan tycker att den är lite klumpig. När man har ridit fram och blivit "varm i kläderna" så känner jag knappt av den längre, men det är dom där minuterna som den är obekväm och därför inte känns så rolig att ha på sig. En Racesafe skulle mer än gärna få flytta in hos mig redan imorgon... Hade jag verkligen trivts till 100 % i min väst hade jag utan tvekan ridit med den varje gång.

För att snabbt flytta över från mig till elitryttarna. Vissa dressyrryttare har börjat rida med hjälm istället för hatt, hur länge tror ni att det tar innan någon hoppryttare börjar rida med säkerhetsväst? Kommer det någonsin att hända? 


En häst med utstrålning

En anledning, som faktiskt är väldigt stor, till att jag fastnar för en hästblogg är själva hästen. Om hästen som bloggen "handlar om" har en speciell utstrålning, utséende eller någonting annat så blir det väldigt mycket roligare att gå in på bloggen. Det ska verkligen vara så att man blir överlycklig när det har kommit upp nya bilder. 

Det finns några "blogghästar" som jag verkligen har fastnat för, till exempel: 
Sara Carlsson's Cabi. En otroligt söt och charmig ponny som verkar vara superrolig att rida. Jag tror det är en ponny som charmar alla med sitt urgulliga utséende. 


Johanna Grant's "Fiffi". Detta är enligt mig en ponny med en otrolig utstrålning. Hon är inte heller riden länge alls, men ser ut som hon aldrig gjort annat - tänk om man var liten igen...


Caroline Bågfeldt's Chuck. En annan ponny med ett lite "annorlunda" utséende som jag verkligen fastnar för. 


Orättvist på en tävlingsbana

I dom allra flesta sporter är målsättningen att alla ska tävla med likadana förutsättningar, det är något som aldrig kommer inträffa i ridsporten. Pengar, för att köpa superhästar är inte allt, men det är otroligt mycket - och på den punkten kommer det aldrig bli rättvist mellan alla världens ryttare.

Detta är något som märks mest på mindre tävlingar. Har man kommit upp på elitnivå så har dom allra, allra flesta sponsorer och otroligt bra hästmaterial. Detta inlägg skriver jag inte för att klanka ner på varken dom som har råd att köpa dom där superhästarna, eller på dom som inte har det. Detta är mer en hyllning, till båda parter. Jag är faktiskt imponerad av alla som tävlar, vilka förutsättningar dom har. Enligt mig finns det ingen häst som man bara kan gå in på en hopp- eller dressyrbana och bara styra - det krävs alltid något mer. 

Om man nu har föräldrar som har råd att köpa hästar som redan gått ett x-antal SM med bra resultat, hästar som alla vet vilka dom är och har sätt förut, då krävs det mycket av den nya ryttaren. Det krävs mod, nerver och en ödmjukhet. Mod och nerver krävs för att man överhuvudtaget ska våga sig in på tävlingsbanan, för många blickar kommer att vara riktade mot detta ekipage. Alla vet att hästen kan, men frågan är om den kan med den nya ryttaren - det är den frågan alla vill ha svar på. Den nya ryttaren kanske inte alls rider på samma sätt som den gamla och då krävs det tålamod och ödmjukhet. Som ryttare kan man inte kräva att hästen ska gå in och leverera samma resultat med en ny ryttare som rider på ett annat sätt. Det kan ta lång tid att lära känna varandra. 

I det läget tror jag att man verkligen måste strunta i vad andra säger. Snacket startar säkerligen väldigt fort: "Kolla, där är hästen som hoppade SM förra året... usch vad dåligt hon/han rider!" eller "Hur kunde "hon/han" sälja hästen till den där ryttaren, dom kommer aldrig komma tillbaka till samma nivå..." Detta är bara några exempel, men snacka, det kan vi hästmänniskor väldigt bra.

En annan ryttare får en väldigt grön häst som aldrig har tävlat förut. Där gäller det att börja från absoluta botten och klättra uppåt. Skillnaden här, det är att blickarna utifrån kommer vara riktade åt andra håll. Detta ekipage kommer kunna traggla runt på låga nivåer utan, dom kan misslyckas och lyckas, men inte många kommer lägga märke till dom. Även om denna ryttare också kämpar otroligt hårt, på ett helt annat sätt så gör den det i skymundan. Det tror jag kan vara otroligt skönt, att helt enkelt få ta det i sin egen takt och slippa all press. 

Men det som gör det orättvist det är att när ryttaren lärt sig rida den rutinerade hästen, då ligger den många gånger långt före den som började med en grön häst och det kan ta länge innan den kommer ikapp. Denna ryttare kan rida många fina och felfria rundor, utan att vinna. En grön häst vill man ju oftast inte satsa allt för mycket med i omhoppningen, medans man kan göra det med en rutinerad. Även här kommer den ena parten hamna i skymundan, fast den gör minst lika bra resultat - fast inte snäva svänger eller gasar  mycket.

Om jag skulle få välja något av detta så skulle jag välja den gröna, orutinerade hästen. Jag skulle tycka det var väldigt roligt att vara med från start och utvecklas tillsammans med hästen. Framförallt vet jag inte om jag skulle klara av att tävla en häst som alla visste vem det var, jag skulle klara mig väldigt bra utan alla blickar. Frågan är om det inte lönar sig i längden också, att få kämpa det där lilla extra... det beror nog helt på vad som passar en bäst.

Som avslutning vill jag säga hur imponerad jag är av alla tävlingsryttare, oavsett häst, nivå eller något annat. Jag är speciellt imponerad av dom som rider fina, lugna och välplanerade ritter gång efter gång och alltid leverar det eftersom det är det hästen behöver. Självklart förstår jag också att det är kul att satsa för att vinna, men då ska både häst och ryttare vara redo. 

Jag märkte nu att detta inlägg riktar sig mest mot hoppning, men självklart gäller det också dressyr eller någon annan ridsportgren. 

Ryttarna på bilderna har inget med inlägget att göra. 

 

Ett positivt blogginlägg om ridsporten

Allt som media skriver om ridsporten är inte negativt, kom ihåg det! Jag tycker vi hästmänniskor är dåliga på att lyfta fram dom skribenter (heter det så?) som faktiskt skriver bra och trevligt om våran sport. Egentligen är det dom vi borde lägga all energi på! 

Att han sedan kallar bommen för ribba, det gör mig absolut ingenting, hur roligt vore det om journalisterna var för pålästa? Sedan tycker jag också att vi ska göra det han skrev i slutet sant, ett jerringpris till ännu en ryttare vore inte helt fel...

KÄLLA


Kommentarer att ta med en nypa salt

Hur kommer det sig att så fort en ryttare och en häst visar sig i större mästerskap blir det ett väldigt liv bland journalister, människor som aldrig tidgare befattat sig med hästar - och självklart också bland oss hästmänniskor? Alla dessa personligheter triggar igång varandra något otroligt. 



Jag för min del kan finna det roande, speciellt dom okunniga kommentarerna från människor, som många gånger inte har en aning om vad dom pratar om. Det märks så tydligt på det sätt dom skriver, men på något sätt så känner vi hästmänniskor oss tvungna att skydda våran sport ändå. Jag tycker faktiskt att det är positivt, detta visar att våran sport får större plats - den uppmärksammas och fler får upp ögonen för ridsporten. För helt ärligt, jag tror inte att många av dom som fäller dessa kommentarer och skriver dessa artiklar själv skulle våga sätta sig på en häst och hoppa hinder som är nästan lika höga som hästen i fråga, så egentligen behöver vi ju inte känna oss hotade alls.

Kommentarerna högre upp är två praktexemplar. Det skulle för den delen vara väldigt roligt att se "Roffe" hoppa hinder som är lika hög som honom själv, eller för den delen se en handbollsspelare spela med bryten hand eller fot - för dom använder väl ändå inte näsan så mycket i den sporten? 

För att ta en kommentar i taget så börjar jag med den första. Varför skulle "RGB" gå in och hoppa banan utan sin lagkamrat, för det första skulle han inte klara av det (antar jag...) och sedan är Casall och han ett team, dom gör det tillsammans. Det går att jämföra med Sveriges enda guldmedaljörer i detta Olympiska Spel, om någon av dom blev skadade, skulle då den andra personen genomföra seglingen själv - jag skulle inte tro det. Eller den "oskadade" delen av teamet kanske skulle tvinga den andra att delta ändå, för det verkar vara det vissa människor tyckte att "Roffe" skulle göra med Casall, antingen göra det själv, eller delta med en skadad häst. 

Jag är medveten att vissa ser hästen som ett redskap och inte som en lagkamrat, även där känns det konstigt att delta på en skadad häst. Ta då till exempel stavhopp. Om staven skulle ha en spricka, eller kanske till och med gick av (jodå, under OS har jag sätt att även stavar har en egen vilja och skaderisk) då är det svårt att delta. Skillnaden där är att en stavhoppare får ta med flera stavar, det får inte ryttarna. Då är jag övertygad att Ninja hade fått följa med till London och hållits igång under tiden Casall presterade på banan, utifall något skulle inträffa. Om inte annat kanske "Roffe" hade fått långa Matrix av Lisen... 

Om vi sedan går över till nästa kommentar så går det inte ens att jämföra. Handbollsspelaren i fråga hade brytit näsan, inte för att trycka ner prestationen, det är imponerande, men använde han den under matchen? Casall hade en skada på "foten" och den använder han under sin insats i OS. Jag är också övertygad om att spelaren själv valde att spela den matchen. Jag tror inte att han blev tvingad av lagkamrater, tränare eller media. Om hästar hade kunnat prata, då hade det varit en helt annan sak. Då kanske Casall själv hade kunnat tala om att det inte var så farligt, nog skulle han klara av en OS-final. Men nu är det tyvärr inte så. Det enda teamet nere i London kunde gå efter var hästens kroppspråk och han visade att han hade ont. Så då gjorde dom det enda rätta. Även om inte Rolf-Göran Bengtsson och Casall tog någon medalj under OS tycker jag vi svenskar ska vara otroligt stolta över honom.

Jag vill avsluta med ett förslag som jag kanske borde ha kommit med tidigare. Hur roligt hade det inte varit om "Roffe" hade fått med sig funktionärerna där nere i London och lagt ut en sandfärgad trampolin framför varje hinder. Då hade den 160 cm långa ryttaren haft möjlighet att studsa över hindrerna. lika höga som han själv är lång, som så många föreslog. Många hade nog tappat hakan, och vi som visste vad som pågick hade fått oss ett gott skratt. Nu är inte "RGB" en "rubrikernas man" och gjorde istället lugnt och sansat en intervju tätt efter beskedet, men tänk om..

Kommentarerna som fälls om ridsporten tycker jag att vi ryttare ska ta med en nypa salt och istället skratta åt. Gör så och se det istället som något positivt. Människor ute i Sverige som säger sig vara 0% intresserad av ridsport tar sig ändå tiden att skriva någon nedlåtande kommentar, något måste det väl betyda? 

Gulddrömmen som försvann...

...Casall lyckades få ett balltramp under nationshoppningen och hann tyvärr inte bli fit for fight tills idag.

När jag klev upp imorse hade jag en härligt pirrande känsla i magen, det var idag Rolf-Göran Bengtsson och Casall skulle in på hoppbanan och slåss om OS-medaljerna. Att sätta på datan och mötas av alla artiklar, bilder, statusuppdateringar och blogginlägg om en skadad häst och en grusad medaljdröm var långt ifrån hur jag hade tänkt mig dagen. Att kolla på finalen, speciellt efter att dom andra svenskarna åkt ur i första omgången var helt plötsligt inte lika roligt. 

Även om det är tråkigt för oss hästmänniskor och speciellt för "RGB" och hans team så tycker jag han ska ha all cred. Han är än världsstjärna, en världsetta, men för honom går ändå hästen före. En sann förebild! 

BILDKÄLLA


OS - Invigningen

Ridsporten tar större och störra plats i media, det märks på både det ena och det andra sättet. 

Under invigningen av dom olympiska spelen märktes det, ordentligt. För det första var det, som jag hoppas att alla vet, Rolf-Göran Bengtsson som var fanbärare. Ridsportens egna kung. Det visar att "icke-hästmänniskorna" har börjat insett ridsporten och "Roffes" storhet. Jag tror också att det är vi hästmänniskor som verkligen har sett till att vi får denna uppmärksamhet, vi har gaddat ihop oss och tillsammans gör vi ridsporten större även utanför stallväggarna. Om inte annat märktes det när Jerring-priset delades ut, har vinnaren någonsin varit så oväntad? Ändå var segermarginalen stor, tack vare oss hästmänniskor som kämpar för våran sport

Att det var "Roffe" som bar fanan tyckte jag var mer än rätt, fanns det någon annan svensk idrottare som förtjänade det mer? Jag tycker absolut inte det, och inte bara för att jag är hästmänniska. Han har satt den svenska ridsporten så högt upp på kartan det bara går att komma. Han är ju iallafall den enda svensk som legat 1:a på världsrankingen, ja överhuvudtaget (?), i år. Hur skulle någon annan kunna fått bära flaggan? 

Det var inte bara genom Rolf-Göran som ridsporten uppmärksammades. Brasiliens fana bars också av en ryttare, nämligen Rodrigo Pessoa. Det är inte bara i Sverige som vi är stolta över våra ryttare. En annan ryttare som nämdes av kommentatorerna var Eric Lamaze, och då också hans föredetta stjärnhäst Hickstead som så tragiskt avled under en tävling förra året. 

Det var dessa tre ryttare som jag tänkte på att dom nämnde under sändningen, kanske missade jag någon - men jag tycker att det är bra, det är ju iallafall ett rejält steg framåt. 

BILDKÄLLA

RSS 2.0